Shirin Bartholdsson har spelat en central roll i att forma GIS arbetssätt. Genom RISE Social & Health Impact Center ledde hon arbetet med förstudien som ligger till grund för GIS modell, och har sedan dess coachat de organisationer GIS stöttar i orsaksanalys, problemträd och effektlogik.

Idag är hon projektledare på Boråsregionen Sjuhärads kommunalförbund, men fortsätter att prägla GIS arbete. Kärnan i modellen är att kombinera ekonomiskt stöd med kapacitetshöjande stöd, eftersom forskning visar att kombinationen ger större effekt än pengar ensamt. I den första av tre delar berättar Shirin om metoden bakom arbetet och varför allt börjar med att lyssna.‍

Hur skulle du beskriva din roll i arbetet med GIS och de organisationer GIS stöttar?

För de fyra organisationer som GIS stöttar just nu har jag en roll som coach kan man säga. Det handlar mycket om att höja kapacitet och stödja i det långsiktiga strategiska arbetet.‍

‍Vad var den viktigaste insikten från förstudien som kom att prägla hela GIS arbetsmodell?

Jag skulle säga att den viktigaste insikten handlade om en fördjupad förståelse av organisationernas behov. Att ekonomiskt stödja är en sak, det gör också andra finansiärer, men att sätta sig in i de organisatoriska hinder som finns, det kräver mer. Det kräver engagemang, vilja, tid och framför allt att vi lyssnar. En av våra kollegor sa det så bra om finansiärer i offentlig sektor: "Dom har många åsikter men avstår från insikter".

Hur har bilden av vad organisationerna behöver utvecklats från förstudien fram till idag?

Jag skulle säga att det har blivit än mer tydligt att om civilsamhället ska kunna göra den skillnad som förväntas av dem behöver vi lyfta blicken och se dem i det sammanhang och samhälle de verkar i. Förstudien gav ett nuläge och genom att möta organisationerna löpande håller vi oss uppdaterade på nya hinder som dyker upp. Det kan handla om andra verksamheter i närområdet som lägger ner och har en stor påverkan på barn och unga, som vi behöver hantera för att kunna bedriva kärnverksamheten.

Vad är det första ni gör tillsammans när en organisation får kapacitetsstödet, och hur avgör ni vilket stöd just den behöver?

Det första är att bygga relation och tillit, att skapa gemensam förståelse för vad organisationen vill och vad GIS vill. Sen tycker jag mycket om att göra orsaksanalyser för att skapa förståelse för vilken skillnad organisationen gör och vilka konsekvenser det skulle få om den inte fanns. Vilket stöd som behövs är egentligen lätt att ta reda på, genom att fråga: Vilket stöd behöver ni just nu? Vad är ert drömläge? Och sen sakta men säkert, ett steg i taget, försöka ta oss dit. För att identifiera stegen brukar jag jobba med effektlogik.

Vad är det egentligen ett problemträd hjälper en organisation med?

Egentligen handlar det om att skriva ner ett narrativ som redan finns. De organisationer och personer vi jobbar med sitter på enorm kunskap om grupperna de möter och de utmaningar som finns för dem. Problemträdet hjälper till att sortera i orsakerna och göra analyser kring orsakernas orsaker. Mitt jobb är helt enkelt att ställa frågan varför om och om igen, och då kommer berättelserna. Problemträden hjälper inte organisationerna att se, de ser redan. Däremot hjälper de dem att kommunicera till andra som inte "ser". Vi tenderar att förenkla människors livssituationer, och problemträdet kan närma sig och visualisera den komplexitet som ligger bakom. Det organisationerna själva lyfter är just att det hjälper dem att förklara för andra.

Många verksamheter går lite på autopilot i det operativa. Vad händer i samtalen när ni lyfter blicken tillsammans?

Drömmarna kommer fram. Ofta idéer om uppskalning och stabilare organisationer, som kan agera mindre för att släcka bränder nu och mer på att bygga strukturer för att stötta framtidens barn och ungdomar. Typ så här: om vi kan hitta en långsiktig strategi och finansiering skulle vi kunna göra större skillnad för barn och ungdomar.

Effekterna av förebyggande arbete syns sällan snabbt. Hur följer ni upp något vars resultat ligger långt fram i tiden?

Tidiga och universella insatser har effekter på lång sikt. När vi arbetar förebyggande och främjande kan vi inte på förhand veta hur utfallet skulle blivit om vi inget gjort. Men genom att bygga effektlogik kan vi visa vad vi tror att vi kan uppnå, våra hypoteser om resultat. När vi har gjort det kan vi fundera på om vi kan se några av de förväntade förändringarna. Att följa upp särskilda indikatorer kräver tid, resurser och kompetens, och i vårt samarbete med RISE för vi dialog om hur vi skulle kunna följa upp insatserna. Just nu känner vi oss trygga i att om Läslandet i Gårdsten får finnas kvar och fler barn hittar litteraturen och läsningen, så kommer det göra dem mer rustade för skolan och på sikt ge dem bättre förutsättningar för fullföljda studier. Om fler barn i Backa kan börja spela fotboll och ha många engagerade vuxna runt sig, tror vi att det blir en positiv kraft i hela området. Genom att föra dialog med organisationerna kan vi göra ett gemensamt lärande kring vad de uppfattar som förflyttningar.

‍

I nästa del av samtalet berättar Shirin om vad hon ser när hon möter organisationerna i deras vardag, och varför hon blir upprörd över hur de ibland bemöts.

‍